"Jag kan bara göra duaa"
"Jag kan bara göra duaa"
Av: Babar Ahmad [må Allah påskynda hans frigivning].
Jag har fått ett dussintals, om inte hundratals brev under min tid i fängelset. Breven har handlat om oförmågan eller oviljan att kunna göra något förutom duaa. De har skrivit ”Det finns inget annat vi kan göra för dig än duaa” och ”Jag är hjälplös, och kan inte göra något annat än duaa” etc. Men det finns några motsägelser i deras påståenden.
Till att börja med, duaa är en typ av dyrkan. Och en av de mest älskade handlingarna hos Allah, och en av de bästa gåvorna en muslim kan skänka en annan muslim och ett användbart vapen för de troende. Antalet verser från Koranen och återberättelser från ahadith där duaa nämns ensamt utan åtföljande av handlingar är få. Snarare brukade Allahs budbärare (salla Allahu alayhi wa sallam), hans följeslagare och de rättfärdiga föregångarna göra duaa tillsammans med handlingar.
Exempelvis slaget vid Uhud, Profeten (salla Allahu alayhi wa sallam) och de troende satt inte bara i Madinah för att göra duaa. Istället gick de ut för att möta fiendernas armé och gjorde duaa före, under tiden och efter striden. Bara vid ett fåtal nödsituationer nämns duaa nämns utan handlingar, där handlingar i princip är omöjliga att utföra. Exempelvis Yunus (alayhi sallam) som inte kunde göra något annat när han var fast i valens mage, så i hans situation kunde han bara göra duaa. Eller när Profeten Muhammad (salla Allahu alayhi wa sallam) hade kallat folket av Taif till islam och därefter blivit hånad och slagen tills hans sandaler fylldes med blod, i den situationen gjorde han enbart duaa till Allah. Och de tre männen som var instängda i en grotta, det fanns praktiskt taget inget annat som de skulle kunna göra så därför gjorde de duaa.
Men om vi tar en titt på våra personliga liv; när det kommer till att tjäna pengar, hur många av oss sitter i våra hem och nöjer oss med duaa? När det kommer till att handla in kläder och andra ägodeler, hur många av oss sitter bara hemma för att göra duaa? När det kommer till att försköna våra hem, hur många av oss sitter och gör duaa utan någon praktisk ansträngning? Men när det gäller att göra saker för andra, för andra muslimer, för muslimska fångar så tror vi att det enbart räcker med att sitta hemma och göra duaa utan några handlingar.
Jag fängslades i augusti år 2004 och under den perioden har mina familjemedlemmar arbetat dag och natt, offrat, anordnat kampanjer, haft möten och telefonsamtal, skrivit, talat och rest – må Allah belöna dem. Och dem har även gjort duaa, må Allah besvara deras duaa. Folk har gått ut i både kyla och regn för att protestera och delta under demonstrationer. Och min fader, må Allah bevara honom, som förmodligen är den sista personen på planeten som jag skulle kunna tänka mig, höll ett tal om de medborgerliga rättigheterna under en protest vid Downing Street. Anledningen till att min fader, min familj, nära släktingar och ett fåtal vänner lade ner så mycket kraft och energi istället för att bara sitta hemma och göra duaa, är för att den här gången var det personligt. Den här gången var det någon av samma kött och blod som satt fängslad, och inte någon kinesisk man som sitter på Guantanamo Bay. Därför kände dem sig tvungna att agera och hade inte råd att bara sitta hemma för att göra duaa.
Vi borde tänka om när vi fortsätter med våra bekvämliga liv och gör duaa och känner att vi har gjort tillräckligt för de muslimska fångarna. Men tänk om det är vår tur imorgon? Tänk om vår egen dörr blir insparkad av poliser och om vi utsätts för husrannsakan? Tänk om vår egen make, bror, son eller fader grips av beväpnade poliser? Hade det inte varit annorlunda då? Skulle vi fortfarande känna oss "hjälplösa" som vi gjorde för den kinesiska mannen som sitter i Guantanamo Bay? Skulle vi sitta hemma och levt våra liv som vanligt och nöjt oss med lite duaa? Eller skulle vi uppmärksamma, skriva, ordna upp kampanjer, resa osv? Låt oss vara genuint ärliga mot oss själva. Vi är till naturen själviska av oss, men i en sådan situation så hade våra döda hjärtan till och med agerat och inte nöjt sig med bara duaa.
Så nästa gång du känner dig hjälplös och tror att du har gjort din bit genom att göra duaa, fråga dig själv ärligt om din situation verkligen är som Yunus (alayhi sallam) när han var fast i magen av en val, eller om du befinner dig i den sitsen Profeten Muhammad (salla Allahu alayhi wa sallam) var i. Om det är någon som har rätten till att nöja sig med duaa, så skulle det vara oss fångar. Men till och med vi gör mer än bara duaa trots att vi sitter fängslade. De av oss som kan skriva, brukar skriva och de av oss som kan rita, brukar rita. Och om man inte kan skriva eller rita till förmån för de människor utanför så gör vi åtminstone dawah på människorna som sitter fängslade. Så att de åtminstone får en positiv syn på muslimer när de lämnar fängelset.
Duaa åtföljs av handlingar. Innan vi planerar konferenser så gör vi duaa före och vi gör duaa under tiden och efter så att resultatet blir bra och att Allah accepterar våra ansträngningar. Så nästa gång Shaytan viskar att du bara kan göra duaa. Granska era hjärtan och era samveten.
- Al Ghareebah.
